.... att också pms-Mimmi fick presentera sig här på bloggen   . Redan igår kväll, kort efter att jag deppskrivit färdigt och jag kom till sovrummet där Ludvig låg och sov och jag hörde hans härliga tunga andetag, så kände jag att detta stämmer ju inte... exakt VAD gnäller jag om?

Och så la jag mig bredvid honom på sängen och tänkte runt och kring och så slog det mig vad det var. Att det alltid ska sitta så långt in... 

Sover så sött...

Nu var det ju den där med spindeln också, som var så hemsk, men sååå illa. Att sitta och smågråta över ens öde?? Njä! Hormoner kan göra en höna av en fjäder, och mycket mer...

Men den är inte söt!

Idag är jag tillbaka, glad. När jag hämtade barnen och satt i bilen och väntade så kände jag mig så oförskämt lyckligt lottad .. och det är precis vad jag är. Mina pojkar och dom andra som står mig nära nära, mina djur, mitt hus, mitt arbete, min utbildning, mina underbart fantastiska vänner, min fina familj.

Lycklig är jag!

Ludvig som kommit in i bilen och nu väntar vi på Tristan, och hans kompis Linus, som sprang in i huset igen. För att kissa.

Öppnar dörren till mitt hemma. Underbara trygga hemma.