Stjärnklart hos Särnklint

Direktlänk till inlägg 15 augusti 2014

Ibland är det jobbigt att jag inte bara kan vara tyst...

Av Mimmi Särnklint - 15 augusti 2014 15:21

.... men klimatet "där ute" lämnar mig liksom ingen öppning till det! Det som driver mig är absolut ingen krigssjäl som vill stå främst i striden eller bära fanan för vad som gör någon annan arg, ilsken, besviken eller ännu hellre skapar sig åsikter om mig som framställer mig som en "dålig" människa! Jag tycker det är tråkigt när folk skriver med hård ton och bemöter mina åsikter med hat och när jag hos människor upplever en ovilja till att - i alla fall försöka - känna in människors utsatthet men där det istället finns en snabb och väldigt direkt kontakt till att kunna slå hårt mot de som "känner" med de mindre lyckligt lottade.



Det hamnar ofta, och då fort, i att slå hårt och lite som "slå hårdast vinner"!

I min senaste delning på fb - där jag visade uppskattning för Skånetrafikens val att tacka nej till att dra runt på våra vägar med reklam för SD på sina bussar - så har man jämfört mig med människor som "Adolf Hitler". Vad är det? Adolf Hitler? Ja inte bara honom... Personligen så tycker jag det är fruktansvärt och jag skulle faktiskt skämmas om jag själv la mig så lågt i en diskussion och tappad orden så katastrofalt att när jag inte har något vettigt att säga - men behovet att säga fortfarande finns där - drar jag det dit. Hur skulle det se ut om jag fortsatte på den vägen... Fast, vad finns det att svara?

Här sitter jag, en vanlig enkel människa, kvinna, dotter, mamma, två söner och några djur att ta hand om och med ett vanligt arbete och en vardag som jag jobbar med att den ska gå ihop. Inget mer inget mindre än så. Men, i denna lilla vardag så ryms det många känslor och tankar för de som har det sämre än mig och min flock. Jag känner en så obeskrivlig sorg över hur vårat samhälle ser ut och hur starka de makter, som vill "skilja på människa och människa" drar fram i samhället där jag bor.


Redan som väldigt ung tjej så reagerade jag starkt på när jag såg hur man behandlade människor med orättvisa. Redan som liten flicka så gjorde det ont att se på ondskan i världen och jag har aldrig riktigt funnit ett sätt att skärma mig från det. När jag var liten så fanns det bara där, i nån slags röra ihop med mina andra jobbiga tankar om mig själv och mina vardagssvårigheter. Det fungerade lite som en extra krydda i ett osunt självplågeri, att när jag inte mådde tillräckligt dåligit för det som hände i mitt egna liv, så plockade jag fram andra människors lidande och mådde dåligt en stund för dom istället - tills dess det var dags att igen ta hand om min egna sårbarhet.

Det är ju fullständigt tokigt och ohållbart att leva så, det förstår jag också (idag)! Men såhär hade jag det upp i ganska så hög ålder och är otroligt tacksam är jag att ha klurat ut - hur jag någorlunda - kan skilja på hur otroligt tacksam jag ska vara över min lott i livet och att inte tycka synd om eller glida in på andra människors privata sorg. Men det var - ibland  fortfarande är - som om jag inte har något filter mellan mina känslor och andras känslor. Och från den punkten så kan man säga att mina känslor blir mina åsikter. Dock vet jag om att det inte hjälper att "tycka synd om" och jag vet också att bland de utsatta finner du de starkaste människorna, de mest ödmjuka, tacksamma och kärleksfulla människorna på vår jord. Jag vill inte längre vandra runt som en "tycka synd om andra - person" men jag vill och kommer alltid vara delaktig i den kampen för rättvisa - som så otroligt många vackra guldsjälar kämpar för - och göra vad JAG KAN för att det ska bli någon form av ordning i framtiden, för framtidens barn...


Jag minns en bilresa när jag var liten, som familjen gjorde till (dåvarande) Jugoslavien. Vi hade fått "passerkort" att göra resan genom Östtyskland och det var ju inte en så vacker upplevelse för en 11-åring (speciellt inte besöket vid muren). Men men, resan var begränsad till att hålla oss på precis DEN vägen, med ingen som helst avvikelse åt något håll. Vid ett tillfälle stannade vi dock till på en offentlig toalett. Min mamma och jag gick in dit och fann där en kvinna som städade golvet. Hon kröp försiktigt fram till mig och min mamma, med ett brev i handen. Ett brev hon bad min mamma ta med sig ut från landet. Den här händelsen satte spår i mig och det var många frågor som väcktes. Hon - som vi - en vanlig människa och ändå så totalt olika liv. Jag kommer ihåg hur detta landade i mig, jag tyckte det var hemskt.


På samma vis har jag reagerat om och om och om igen i mitt liv. Jag kan inte avskärma mig för det som läggs fram framför min näsa. Jag kan inte sluta ifrågasätta eller säga högt vad jag känner och hur jag ställer mig i frågor. För mig är det här en reaktion i kärlek. Ingenting annat. Jag är - trots den smärta det ibland innebär för mig - stolt över min väl utvecklade empatiska sida och att jag tänker fortsätta prata i kärlek och och aldrig sålla mig till de som väljer att inte bry sig om eller ännu värre, som anser att det viktigaste i livet är "bara JAG har det bra"...

 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Mimmi Särnklint - 14 augusti 2014 13:30

Idag likt var enda annan dag - sedan en tid tillbaka - så har jag satt mig ner en stund och för mig själv summerat gårdagen. Kort, enkelt och klart har jag förtydligat var jag hade mig själv igår. Det är ganska så kul, spännande och intressant att lä...

Av Mimmi Särnklint - 13 augusti 2014 20:51

Ja, dagar som den här så blir jag påmind om det. Det är en stor hjälp för mig när jag vet att "ni" också har tuffa dagar. Att era liv också känns hopplösa ibland. Att er självkänsla inte heller står på topp var eviga dag och att ni känslomässigt ka...

Av Mimmi Särnklint - 12 augusti 2014 10:37

... för så här kan det inte vara. Funderade under hundpromenaden i morse och kom fram till att jag nog måste lägga om mina rutiner. Att jag vaknar, sätter på kaffet och sen slår på nyheterna direkt fungerar dåligt. Som världen ser ut nu så behöver ja...

Av Mimmi Särnklint - 10 augusti 2014 12:55

Det är en stor fråga, anser jag!   Att som medmänniska vara just medmänniska kan vara en av de största uppgifter man kan ta sig an. Det är - enligt mig - det som är meningen när det väl kommer till kritan. OM vi någon dag kommer stå inför att b...

Av Mimmi Särnklint - 9 augusti 2014 10:52

...och det ska visst vara upprörda känslor om detta. Jag klickade mig själv vidare till hennes video och hinner tänka att "oj, vad är det som hänt med hennes kropp"? Förstår inte bättre efter att jag sett hennes video, som ska vara ett läskigt b...

Skapa flashcards