.... men klimatet "där ute" lämnar mig liksom ingen öppning till det! Det som driver mig är absolut ingen krigssjäl som vill stå främst i striden eller bära fanan för vad som gör någon annan arg, ilsken, besviken eller ännu hellre skapar sig åsikter om mig som framställer mig som en "dålig" människa! Jag tycker det är tråkigt när folk skriver med hård ton och bemöter mina åsikter med hat och när jag hos människor upplever en ovilja till att - i alla fall försöka - känna in människors utsatthet men där det istället finns en snabb och väldigt direkt kontakt till att kunna slå hårt mot de som "känner" med de mindre lyckligt lottade.

Det hamnar ofta, och då fort, i att slå hårt och lite som "slå hårdast vinner"!

I min senaste delning på fb - där jag visade uppskattning för Skånetrafikens val att tacka nej till att dra runt på våra vägar med reklam för SD på sina bussar - så har man jämfört mig med människor som "Adolf Hitler". Vad är det? Adolf Hitler? Ja inte bara honom... Personligen så tycker jag det är fruktansvärt och jag skulle faktiskt skämmas om jag själv la mig så lågt i en diskussion och tappad orden så katastrofalt att när jag inte har något vettigt att säga - men behovet att säga fortfarande finns där - drar jag det dit. Hur skulle det se ut om jag fortsatte på den vägen... Fast, vad finns det att svara?

Här sitter jag, en vanlig enkel människa, kvinna, dotter, mamma, två söner och några djur att ta hand om och med ett vanligt arbete och en vardag som jag jobbar med att den ska gå ihop. Inget mer inget mindre än så. Men, i denna lilla vardag så ryms det många känslor och tankar för de som har det sämre än mig och min flock. Jag känner en så obeskrivlig sorg över hur vårat samhälle ser ut och hur starka de makter, som vill "skilja på människa och människa" drar fram i samhället där jag bor.

Redan som väldigt ung tjej så reagerade jag starkt på när jag såg hur man behandlade människor med orättvisa. Redan som liten flicka så gjorde det ont att se på ondskan i världen och jag har aldrig riktigt funnit ett sätt att skärma mig från det. När jag var liten så fanns det bara där, i nån slags röra ihop med mina andra jobbiga tankar om mig själv och mina vardagssvårigheter. Det fungerade lite som en extra krydda i ett osunt självplågeri, att när jag inte mådde tillräckligt dåligit för det som hände i mitt egna liv, så plockade jag fram andra människors lidande och mådde dåligt en stund för dom istället - tills dess det var dags att igen ta hand om min egna sårbarhet.

Det är ju fullständigt tokigt och ohållbart att leva så, det förstår jag också (idag)! Men såhär hade jag det upp i ganska så hög ålder och är otroligt tacksam är jag att ha klurat ut - hur jag någorlunda - kan skilja på hur otroligt tacksam jag ska vara över min lott i livet och att inte tycka synd om eller glida in på andra människors privata sorg. Men det var - ibland  fortfarande är - som om jag inte har något filter mellan mina känslor och andras känslor. Och från den punkten så kan man säga att mina känslor blir mina åsikter. Dock vet jag om att det inte hjälper att "tycka synd om" och jag vet också att bland de utsatta finner du de starkaste människorna, de mest ödmjuka, tacksamma och kärleksfulla människorna på vår jord. Jag vill inte längre vandra runt som en "tycka synd om andra - person" men jag vill och kommer alltid vara delaktig i den kampen för rättvisa - som så otroligt många vackra guldsjälar kämpar för - och göra vad JAG KAN för att det ska bli någon form av ordning i framtiden, för framtidens barn...

Jag minns en bilresa när jag var liten, som familjen gjorde till (dåvarande) Jugoslavien. Vi hade fått "passerkort" att göra resan genom Östtyskland och det var ju inte en så vacker upplevelse för en 11-åring (speciellt inte besöket vid muren). Men men, resan var begränsad till att hålla oss på precis DEN vägen, med ingen som helst avvikelse åt något håll. Vid ett tillfälle stannade vi dock till på en offentlig toalett. Min mamma och jag gick in dit och fann där en kvinna som städade golvet. Hon kröp försiktigt fram till mig och min mamma, med ett brev i handen. Ett brev hon bad min mamma ta med sig ut från landet. Den här händelsen satte spår i mig och det var många frågor som väcktes. Hon - som vi - en vanlig människa och ändå så totalt olika liv. Jag kommer ihåg hur detta landade i mig, jag tyckte det var hemskt.

På samma vis har jag reagerat om och om och om igen i mitt liv. Jag kan inte avskärma mig för det som läggs fram framför min näsa. Jag kan inte sluta ifrågasätta eller säga högt vad jag känner och hur jag ställer mig i frågor. För mig är det här en reaktion i kärlek. Ingenting annat. Jag är - trots den smärta det ibland innebär för mig - stolt över min väl utvecklade empatiska sida och att jag tänker fortsätta prata i kärlek och och aldrig sålla mig till de som väljer att inte bry sig om eller ännu värre, som anser att det viktigaste i livet är "bara JAG har det bra"...

Idag likt var enda annan dag - sedan en tid tillbaka - så har jag satt mig ner en stund och för mig själv summerat gårdagen. Kort, enkelt och klart har jag förtydligat var jag hade mig själv igår. Det är ganska så kul, spännande och intressant att lära känna Mimmi mer. Jag hittar så mycket där som jag vill lära mig ännu mer om och så fortsätter det... Dörrar öppnas! Att ta mig själv på allvar och ta reda på vad det var som gjorde mig glad igår, minnas vad jag skrattat till, ibland gråtit till och också sånt som kom att irritera mig, hjälper mig att skapa ett bättre "i morgon". Det finns så många små stunder i dagen som man lätt låter passera. Viktiga punkter, kanske de mest avgörande, kanske hela den dagens mening och jag har nu på allvar börjat tro och leva efter - att det är i det lilla som man hittar det stora. Man behöver vara lyhörd!

Jag har kommit långt på min resa. Mina dagar ser annorlunda ut mot förr. Exempelvis så finns det väldigt sällan punkter där jag låtit småskit irritera mig nu för tiden. Detta gör mig glad och stolt. Sånt som inte har med mig att göra och också sånt som har med mig att göra, men finns hos någon annan att ha åsikter om, biter inte på mig.

Jag har lärt mig att acceptera att jag är så himla bra och vacker som jag är.

Och alltihop började i en tid när jag fick nog av att vara förvirrad och när jag upplevde att var dag blev lite som en inre kamp. Så jag stannade upp. Jag backade tillbaka en liten bit och fann en plats där jag kände att jag hade kontrollen på mig själv och sen började jag om därifrån. Nu lovade jag mig själv att fortsättningsvis ha en tillit till livet och en tro på att om jag bara gör mitt bästa så är det alltid okej och då blir det nog också så, som det var tänkt att det skulle bli. Där och då så lovade jag mig själv att från och med nu så ska jag göra mitt bäste, efter förmåga.

Det är inte jätteenkelt att "göra sitt bästa" men det är alltid värt sitt resultat! "Det bästa" för mig handlar om att vara tacksam för var dag man får och när man tagit till sig det - i sitt sinne och hjärta - så går man vidare därifrån och så fyller man sin dag med det godaste man har. För sig själv och för andra! (igen, efter förmåga).

Att ha funnit min väg till en värdefull dag är en av de viktigaste händelser i mitt lilla liv. Det är så jobbigt att flyta omkring på ytan. Det är tungt att vakna upp i ångest och inte veta varför, eller veta varför och känna "jag gjorde det igen". Det gör ont när man om och om igen sviker sig själv och gör saker som man vet om att man inte borde göra. När man förringat sig själv, sagt ja där man inom sig känt ett tydligt nej, sagt "håll truten" till sin inre röst som envist försökt påkalla ens uppmärksamhet. Och varför? Kanske för att få en uppdiktad bekräftelse från någon som i själva verket kanske inte alls bryr sig. (Det är därför måste man lära sig hur man bekräftar sig själv.)

Det är sagt många gånger, men frågan är ganska så viktig och värd att fundera över en liten stund, att "hur kan man förvänta sig att andra ska uppträda korrekt och vara ärliga i ens omgivning, när man inte ens gör så mot sig själv"?

Eller när man själv är egoisten. Usch! När man svikit någon man älskar, när man ljuger och intar en spelad roll för att klara sig från den verkligheten som man skapat. Då är det jobbigt att vara med!

Tidigare i livet - så många gånger har jag suttit, legat, stått och ropat ut till nån GUD, i tystnad och högt när jag känt paniken över att jag inte klarar min situation. Lika många gånger har ointresset för min bön blottats för mig. Jag har sökt alla vägar som går och öppnat upp mig så gott som man av en liten människa kan förväntas klara, men inte blev jag intressantare för - någon - för det. Samtidigt hör jag folk tacka gud för att de vann budningen på en lägenhet, hann fram till affären innan den stängde eller att de hann bli friska från sin förkylning i tid till sin tredje semesterresa det här året, till det femstjärniga hotellet... Kan gud verkligen vara så orättvis, tänker jag? Allt lidande på denna jord? Fantastiska och goda människors svält och död och barnen, alla de små barnen som inte ens får en chans att bli så stora nog att förstå vad bön är, eller ännu värre, att hinna öppna sina ögon.

Det finns inget underskattande från mig, för de som tror på en GUD. Men det är OM det får fylla sin rätta funktion och vackert stå vid sidan i kampen om att bli bättre, må bättre och bli en snällare och mindre dömande människa. Guds närvaro får aldrig begränsa oss, göra oss mindre benägna att ifrågasätta eller ge oss anledning att underskatta vår bedömningsförmåga. Jag skulle å det bestämdaste vilja säga att när man byter ut "JAG tror så här" eller "i mitt inre känner jag" till "Jesus säger, Gud säger, i bibeln/koranen står det att man ska" då tappar man mina sympatier.

En "religion" måste handla om att hjälpa oss att bli bra människor, att hitta oss själva och göra VÅR EGNA röst stark och att aldrig underskatta sig själv. När någonting hindrar dig från att kunna tala dina tankar högt, då är någonting fel. För vi är alla en del av det stora och makten ligger i var och en av oss och det kan omöjligt vara meningen att man ska överge sin del, sin kraft till någon annan.... Gud ska likt en förälders kärlek till sitt barn bara omfamna, stötta, ge kärlek och vara en ledsagare på den vägen där barnet just nu söker efter SIN väg...

Och nu dök min fantastiska son - helt överraskande - upp med en kebab till mig   .

Det kommer naturligtvis vara med i mina tankar, imorgon, om idag...

Ja, dagar som den här så blir jag påmind om det.

Det är en stor hjälp för mig när jag vet att "ni" också har tuffa dagar. Att era liv också känns hopplösa ibland. Att er självkänsla inte heller står på topp var eviga dag och att ni känslomässigt kanske har det lite som jag, åker upp och ner likt upplyftet eller nerskjutet, och ibland så illa att det känns som båda två är igång där inne på samma gång.

Minns när jag var på ett "möte" och jag efter att ha lyssnat på ett par riktigt tuffa/känslosamma delningar säger det högt, ja jag hör mig själv säga "jag är så otroligt glad att få vara här och höra hur jävla dåligt ni mår". Det kom ju inte ut så bra kände jag sen, tänker mig kanske inte jättenoga för, men det kom i alla fall ut helt ärligt! Sanningen är precis den, att jag lyfts upp av att få höra på när andra berättar om sitt helvete. Det finns ingenting som kan ta mig ner på jorden så gott som när jag får chansen att släppa fokus på min egna lilla sorgliga egotripp och där jag får chansen att släppa upplevelsen av att hela jorden cirkulerar kring min lilla misslyckade person. För plötsligt är jag inte så misslyckad längre. Plötsligt kan jag ganska så snabbt hitta den borttappade känslan av trygghet och få vara den lite mer samlade tjejen som jag ju är. När jag får vara i närvaron av den yttersta ärligheten och kärleken, som det blir för mig när någon väljer att dela sina innersta känslor till mig. När jag är där där jag också själv får prata från mitt hjärta utan att det höjs på ögonbryn eller blir sådär konstigt pinsamt eller ännu värre, när ord plockas med i en liten säck på någons rygg för att öppnas upp och titta vidare på tillsammans med någon annan. Ja när jag kan vara precis den jag är och fortfarande blir behandlad med vacker respekt och utan konstigheter då blir jag hel. 

Har det väl inte riktigt sådär helt galet idag, men ändå bara liiiiite helt ok. Något är det som gnager. När den där stressen ligger bakom var tanke och sak jag gör, utan att det finns någonting att stressa till. En sån här dag när jag inte tittar mig i spegeln när jag tvättar händerna efter ett toalettbesök. En sån här dag då jag inte går fram till folk jag ser, men gärna smyger en omväg om jag kan, för att undvika "det där jobbiga". Vill inte stå mitt i "jo det är bra" "allt är så bra" som jag bara mår illa av att höra mig själv säga, när jag faktiskt står där rakt upp och ner och ljuger! 

Ändå är jag är bortskämd! Jag har bland annat en fantastisk syster som jag vet alltid finns där. Henne har jag satt på prov ett par gånger genom att berätta fullständiga sanningar, jobbiga sanningar, och där står hon kvar. Jag har också ett par vänner som valt att berätta om sina liv för mig och som vet att jag är där för dom och som jag vet finns där för mig och som jag vet aldrig skulle döma mig. Det är mycket mer än vad många har och det är jag så obeskrivligt tacksam för!! Som sagt, utan alla vackra människor, vänner och folk där ute i media som väljer att öppna upp sina tankar om livet och dess svårare stunder, som om och om hjälpt mig bort från mitt lilla centrum av egoism när jag hamnat där, TACK!!

... för så här kan det inte vara. Funderade under hundpromenaden i morse och kom fram till att jag nog måste lägga om mina rutiner. Att jag vaknar, sätter på kaffet och sen slår på nyheterna direkt fungerar dåligt. Som världen ser ut nu så behöver jag rusta mig först och kommer framöver ta en stund och samla mig inför det jag kommer få se när jag tittar över vad som har hänt i världen, Sverige, Malmö idag. 

De nyheter som slår mot en nu för tiden är bara omänsklighet. Men samtidigt är det ju mänsklighet - för det är vi, människan, som skapar den.... Idag, Robbie Williamas död, ingen naturlig död. Blev lika emotionellt nedslagen som när nyheten om Philip Seymor Hoffmans bortgång dök upp, inte heller en naturlig död. Och jag känner starkt hur allt har ett sammanhang. Alltihop hänger ihop. Världens mörker härskar och sprider sig och det finns så många som inte står ut. Samtidigt står väldigt många ut, sticker ut. Hatet driver människan långt och det är som om ingenting kan stoppa den som djävulen lagt sin arm om. När jag läser trådar, bloggar och andra mediala uttrycksplatser där Sverigedemokrater diskuterar med varandra, så blir jag rädd. Jag blir rädd när jag hör deras tonfall, jag blir rädd när jag hör hur människor finner sin tillfredsställelse, sin krydda i livet där, och mår gott i att hitta en gemenskap i att hata! Att hata är illa, att hata tillsammans är livsfarligt!!

Jag blir också rädd när jag ser att det är så många som inte blir rädda. Överallt lever folk på, med sina egna små liv, som om ingenting händer, medan fler och fler, var eviga dag, var timme, minut sluter sig till kretsar byggda av hat. Jag tycker det är dags att REAGERA! Det krävs så lite, så otroligt lite. Man behöver inte ställa sig på barrikaden för någonting, man behöver inte lägga sin vardag till ett engagemang, men man behöver tala om att man inte accepterar. Att visa för de man känner att "jag ställer inte (heller) upp på det här. Jag ser och jag lägger min röst på NEJ till rasism, NEJ till droger - som sprider sig likt löpeld bland våra ungdomar, NEJ till utanförskap, NEJ till att våra barn mobbas i skolan och inte har någonstans att vända sig. NEJ, helt enkelt!" Snälla du människa som inte vaknar upp med hat. Snälla snälla du, plocka fram ditt hjärtas röst, sprid kärlek omkring dig, visa de som behöver få se att du också bryr dig! Hur svårt ska det - fortfarande - behöva vara??

Idag har i alla falla jag gått med i en grupp som handlar om MOT RASISMEN PÅ VÅRA GATOR PÅ GAMLA VÄSTER. Det känns bra, det är konkret. Vi kommer vara många och nu säger vi STOPP! Jag gör det för mig själv men jag gör det framför allt för mina barn, och DINA barn.

Var med och skapa en bättre framtid, för dina barn, du också!

Det är en stor fråga, anser jag!

Att som medmänniska vara just medmänniska kan vara en av de största uppgifter man kan ta sig an.

Det är - enligt mig - det som är meningen när det väl kommer till kritan. OM vi någon dag kommer stå inför att behöva "stå till svars" för våra summerade handlingar, så tänker jag att det är det vi - villkorslöst - har gjort för andra som kommer att väga väldigt tungt. Det är min religion! På samma vis ger egoism, endast egenintresse i sak, snålhet och att stjäla andra människors energi enkom för egen vinnings skull, inga höga poäng.

Man kan självklart inte ta hand om eller gå in i var och en liten händelse man ser/läser om, men när man känner att nyfikenheten rycker tag, så kanske det betyder att man ska BRY SIG OM. Precis där så står man på en plats där man faktiskt kan göra ett val. Vill jag vara en stor människa och dela min positiva energi här, vara en del av det goda, eller vill jag bara röra runt i situationen genom att få veta om och få prata runt lite och få en plats hos "vi som vet".

Det finns en hårfin skillnad här. För, lika vacker och inspirerande en nyfiken person kan vara, lika smutsigt, fult och förrödande blir det när nyfikenheten missbrukas.

Jag brukar tänka att "om jag bara hade vetat om hela historien här, så hade jag resonerat på ett helt annat vis". Så därför Mimmi, håll is i magen, fortsätt att fokucera på dig och ditt (finns alltid saker i samvetet att rensa upp, någon att be om ursäkt till, en uppgift som väntar på att bli gjord eller ett barn som sitter på sitt rum och som behöver en kram eller kanske bara få höra att dom är älskade). Har jag inte allt precis klart i min livssituation, är jag inte helt ren i samvetet, har jag ingen ånger kvar att tampas med - ja då kan jag hoppa upp på en hög vit häst och sätta mig likt en gud och döma andra. Annars så är det upp till mig att rensa ut hos mitt eget innan jag tar på mig ansvaret att må dåligt och kräkas ut över andra människors kamp.

Val gör vi hela dagarna, små och stora. När jag känner att min "dömande sida" börjar ge sig till känna, så har jag en uppgift att sätta stop för den fort. När jag inte vet, så vet jag inte. Punkt! Vill jag veta om, vill jag veta mer så har jag också en skyldighet, ett ansvar, att gå in i an annan människas situation med ödmjukhet och med medvetenhet om att jag är bara en "micro-liten-prick" i sammanhanget och ska hålla mig på min plats.

Det är inte enkelt, och det ska nog inte heller vara enkelt. Och man gör fel och misstag och kanske får börja om - om och om igen, och då är det så. Då får man försöka minnas att man är en del av något större, där det är många med mig som kämpar i motgång. Stanna upp, samla energi, andas och senare på det igen. För, det värsta av allt är väl att finna sig själv vara en del av det likgiltiga. Vara en som inte ens försöker. Vara så inrutad i sin egna bubbla att man inte ens kommit till rätta med att JAG HAR ETT ansvar. JAG kan göra skillnad, jag kan om jag BARA VILL! Jag är inte satt på jorden för att bara bry mig om att det flyter på här hos mig, att jag är en som vaknar i rena lakan, att jag har mat i kylen och en tv att titta på, att jag, jag, jag.....

Det tror jag - om något - kommer bita dig i svansen en dag, när du står där och blir summerad efter dina handlingar.

...och det ska visst vara upprörda känslor om detta.

Jag klickade mig själv vidare till hennes video och hinner tänka att "oj, vad är det som hänt med hennes kropp"? Förstår inte bättre efter att jag sett hennes video, som ska vara ett läskigt blottande av en kropp utöver den "vanliga", men jag förstår ingenting! Jag ser en söt, vacker och SMAL Molly, men som tydligen ska vara för fet för att få visa upp sin kropp offentligt?

Det är inte ok att unga flickor ska gå genom livet och tro att dom inte är nog precis som dom är, när de i själva verket är fantastiskt fina och vackra människor, skapade precis som dom ska vara! Det är inte ok att man fortfarande som "äldre kvinna" går runt och håller in magen och andan och för sig/sätter sig i obekväma ställningar för att slippa visa upp vem man är och hur man ser ut. Alltid känna de dömande blickarna. Alltid få höra dömande påståenden "men gud vad hon hade gått upp i vikt" om andra och förstå vad som sägs om en själv när man inte är med. 

Jag minns när jag fortfarande levde med min yngsta sons pappa och hade hans dotter hos mig varannan vecka. Vid ett tillfälle - när hon var sju år - och hade en kompis hos sig så ropade dom in mig till hennes rum. Dom ville ha hjälp med en sak de inte kunde komma överrens om. De ville att jag skulle berätta vem av dom två som var den smalaste. Där stod dom, två tunna små flickor iklädda bara sina trosor framför en stor spegel, och kunde inte komma överrens om vem som var den smala? Sju år gamla!

Våra kroppar är fantastiska! Våra kroppar är ett mirakel! Våra kroppar skapar människor och föder människor och vi är vackra och vi ska få vara lyckliga och stolta över att vara precis de vi är.

Jag känner att jag saknar männens röster här. VAR ÄR NI? Ni kan ju inte på allvar tycka att vi kvinnor ska sluta leva, svälta oss och vandra runt i ett kroniskt ångesttillstånd av dålig självkänsla? 

För era döttraras skull, för era söners skull, för alla kvinnornas skull, för er skull så är det kanske dags att också ni talar högt om vad det är ni faktiskt tycker om! Ni vill väl inte ha ett skelett att krama om när det väl kommer till kritan. Ni vill väl inte ha en svältande, till oigenkännelighet omopererad kvinna som arbetar om sig själv likt en klump lera - bara för att få känna att hon duger?

Jag vill få åldras i fred!

För det trodde jag inte, att det skulle vara så många!

Här finns en statisitik där man kan se om bloggen haft besökare och det är ju jättemånga som valt att knappa sig vidare in hit. Kul! När jag lägger ut mina tankar på facebook så tänker jag att kanske ett par tio stycken tar sig tiden att läsa mig. När jag får många "gilla" så blir jag alltid glad och när någon lägger ett svar så gör det mig jätteglad! Svar där man inte håller med mig har precis lika stor betydelse, eftersom det är dialog jag älskar och vill ha! Tyvärr är det inte lätt att få igång en dialog, tystnad sätter stop för det.I alla fall, det är en väldigt stor andel som läst mitt inlägg igår och det gladde mig!

Jag vaknar oftast upp med en fråga i huvudet, som direkt drar igång ett spinn. Vaknar jag tom på tankar så räcker det med att jag går ut på en nyhetssida eller ser ett inlägg på fb så börjar mina funderingar. Måste ta reda på vart jag står i frågan, måste ta reda på hur det kan hända, måste ta reda på hur andra tänker, måste VETA, måste veta mer!! Det är så självgående för mig. Det är ju min värld, där jag och mina barn lever och bor. HUR kan man inte tycka att det är spännande och hur kan man inte känna sig delaktig och HUR kan man vara tyst om vad man tycker! Jag försöker ofta, tro mig. Hur många gånger som helst har jag tänkt att "nu får det vara bra" och "skona dom från dina åsikter". Men det går inte! Jag har ett så starkt behov av att släppa ut allt, annars spricker funktionen i min hjärna. Verkligen!

Så det här är perfekt! Ett rumsrent vis att tömma sig.

Vill man se det jag skriver så gör man det, vill man inte så låter man bli.

Och jag behöver inte känna mig påträngande i andras vardag längre   

Jag tänker -  vi lever i ett land där vi FÅR tycka högt och det är (procentuellt) få förunnat. Jag hoppas de som inte utnyttjar detta tänker på det ibland - att det är ett val man väljer bort. Att människor dör för sitt ord där ute i världen och har i urminnes tider gjort. Det är ett häftigt privilegie ni fått och det bästa är ju att era goda tankar blir hörda och alla goda tankar sprids som ringar på vattnet och plötsligt har man valt att vara en del av jordens goda energiflöde. Häftigt! Vackert!

...ja, tacksam!! Inte ta för givet och absolut inte inte bry sig. Inte låtsas som ingenting. Inte tänka att det inte har med mig och mina barn att göra. För då begår man ett stort misstag. Att det inte har med oss att göra, ja det är ett lågt beslut att ta, men våra barn som lever imorgondagen, dom har inget val, dom kan inte ta ett sånt beslut. Det HAR med dom att göra, varje dag och i hela deras framtida vara! Så frågan är, ska man låta dom vara ensamma där, eller ska man ställa sig bredvid? För mig är svaret enkelt!

Jag funderar mycket idag, det snurrar i mitt lilla huvud. Ledsen...

Kan inte låta bli att dras med i det som hände på en skolgård i Malmö igår. Samma skolgård som jag själv kröp runt i buskarna på, när jag var ung tonåring, tillsammans med mina "systrar" och efter ett alldeles för stort intag öl...

Då var det många ungdomar där på helgerna. Just den skolgården var ett litet tillhåll...

Det var skinnheads och punkare och olika grupper som drev omkring. En del var jag lite rädd för. Fast mest kanske blyg? Vad hände? Vad gör dom där på skolgården nu? När började vi mördar varandra? 

Men man får inte gräva ner sig. Det hjälper inte!

Så, vad väljer jag att vara tacksam över idag då? Jo jag är tacksam över den här veckan tillsammans med Tristan. Han är så fantastiskt roande och jag fångar alla stunder jag kan med honom. Mycket "inte hemma" för honom nu. Både igår och idag så väckte han mig bara för att säga "jag går nu". Då var han klädd och klar och påväg till "skateboardvärlden". 

Han är en klok pojke Tristan. Han tänker och tycker mycket om mycket. Det gör mig stolt och lite lugn också! 

Igår kväll när vi låg och tittade på en film tillsammans så blev jag först lite stressad över någonting han sa och hann tänka att "här får vi nog ta ett litet "snack". Men som så många gånger förr, så om jag bara lyssnar honom hela vägen ut, så är det mer att han är så otroligt fördomsfri, så att man nästan uppfattar honom som fördomsfull. För han är ett barn, för han är fri att säga vad han tänker UTAN att gå igenom vad lyssnaren möjligen skulle kunna läsa in av orden...

Två män som ligger och hånglar i en säng:

Tristan: "Är dom homosexuella i verkligheten också"?

Modern: "nej det tror jag inte"?

Tristan: "Fy vad hemsk att behöva spela in sånt"!!

Modern: (det säger WHAT???? i huvudet på mig) "ok, hur tänker du då"?

Tristan: "Ja men att ligga där och hålla på"!

Modern: tyst och tänker

Efter någon minut...

Modern: " så om det hade varit en kille och en tjej som låg där, hade det varit mindre jobbigt då"?

Tristan: "ja det beror ju på"

Modern: "Beror på vad"?

Tristan: "Ja om dom tycker om killar eller tjejer. Du sa att dom där två killarna inte var homosexuella och då vill dom ju ha tjejer, och då måste det ju vara jobbigt att spela sexscener mot en kille"..

Modern: (börjar få lite grepp om hur han tänker och frågar) "om jag hade kommit till dig och berättat att jag hade blivit kär i en kvinna och inte en man, hur skulle du ha reagera"?

Tristan: "det hade inte spelat mig någon roll".

Idag när Tristan och jag gick för att hämta våra cyklar som varit på spa, så möter vi en granne på vägen och efter att vi pratat lite med henne så frågar Tristan om det är en nära vän till mig. Njä, inte nära så, vi stannar och pratar med varandra när vi ses med hundarna och jag tycker mycket om henne. och så tror jag att vi har ganska så lika tänk, rent politiskt också, lägger jag till. Då säger Tristan "Det här med Sverigedemokraterna, vad är det som inte är så bra med dom"? Och där började en annan mycket intressant samtal med min lilla älskling...