Ja, dagar som den här så blir jag påmind om det.

Det är en stor hjälp för mig när jag vet att "ni" också har tuffa dagar. Att era liv också känns hopplösa ibland. Att er självkänsla inte heller står på topp var eviga dag och att ni känslomässigt kanske har det lite som jag, åker upp och ner likt upplyftet eller nerskjutet, och ibland så illa att det känns som båda två är igång där inne på samma gång.

Minns när jag var på ett "möte" och jag efter att ha lyssnat på ett par riktigt tuffa/känslosamma delningar säger det högt, ja jag hör mig själv säga "jag är så otroligt glad att få vara här och höra hur jävla dåligt ni mår". Det kom ju inte ut så bra kände jag sen, tänker mig kanske inte jättenoga för, men det kom i alla fall ut helt ärligt! Sanningen är precis den, att jag lyfts upp av att få höra på när andra berättar om sitt helvete. Det finns ingenting som kan ta mig ner på jorden så gott som när jag får chansen att släppa fokus på min egna lilla sorgliga egotripp och där jag får chansen att släppa upplevelsen av att hela jorden cirkulerar kring min lilla misslyckade person. För plötsligt är jag inte så misslyckad längre. Plötsligt kan jag ganska så snabbt hitta den borttappade känslan av trygghet och få vara den lite mer samlade tjejen som jag ju är. När jag får vara i närvaron av den yttersta ärligheten och kärleken, som det blir för mig när någon väljer att dela sina innersta känslor till mig. När jag är där där jag också själv får prata från mitt hjärta utan att det höjs på ögonbryn eller blir sådär konstigt pinsamt eller ännu värre, när ord plockas med i en liten säck på någons rygg för att öppnas upp och titta vidare på tillsammans med någon annan. Ja när jag kan vara precis den jag är och fortfarande blir behandlad med vacker respekt och utan konstigheter då blir jag hel. 

Har det väl inte riktigt sådär helt galet idag, men ändå bara liiiiite helt ok. Något är det som gnager. När den där stressen ligger bakom var tanke och sak jag gör, utan att det finns någonting att stressa till. En sån här dag när jag inte tittar mig i spegeln när jag tvättar händerna efter ett toalettbesök. En sån här dag då jag inte går fram till folk jag ser, men gärna smyger en omväg om jag kan, för att undvika "det där jobbiga". Vill inte stå mitt i "jo det är bra" "allt är så bra" som jag bara mår illa av att höra mig själv säga, när jag faktiskt står där rakt upp och ner och ljuger! 

Ändå är jag är bortskämd! Jag har bland annat en fantastisk syster som jag vet alltid finns där. Henne har jag satt på prov ett par gånger genom att berätta fullständiga sanningar, jobbiga sanningar, och där står hon kvar. Jag har också ett par vänner som valt att berätta om sina liv för mig och som vet att jag är där för dom och som jag vet finns där för mig och som jag vet aldrig skulle döma mig. Det är mycket mer än vad många har och det är jag så obeskrivligt tacksam för!! Som sagt, utan alla vackra människor, vänner och folk där ute i media som väljer att öppna upp sina tankar om livet och dess svårare stunder, som om och om hjälpt mig bort från mitt lilla centrum av egoism när jag hamnat där, TACK!!