Det är en stor fråga, anser jag!

Att som medmänniska vara just medmänniska kan vara en av de största uppgifter man kan ta sig an.

Det är - enligt mig - det som är meningen när det väl kommer till kritan. OM vi någon dag kommer stå inför att behöva "stå till svars" för våra summerade handlingar, så tänker jag att det är det vi - villkorslöst - har gjort för andra som kommer att väga väldigt tungt. Det är min religion! På samma vis ger egoism, endast egenintresse i sak, snålhet och att stjäla andra människors energi enkom för egen vinnings skull, inga höga poäng.

Man kan självklart inte ta hand om eller gå in i var och en liten händelse man ser/läser om, men när man känner att nyfikenheten rycker tag, så kanske det betyder att man ska BRY SIG OM. Precis där så står man på en plats där man faktiskt kan göra ett val. Vill jag vara en stor människa och dela min positiva energi här, vara en del av det goda, eller vill jag bara röra runt i situationen genom att få veta om och få prata runt lite och få en plats hos "vi som vet".

Det finns en hårfin skillnad här. För, lika vacker och inspirerande en nyfiken person kan vara, lika smutsigt, fult och förrödande blir det när nyfikenheten missbrukas.

Jag brukar tänka att "om jag bara hade vetat om hela historien här, så hade jag resonerat på ett helt annat vis". Så därför Mimmi, håll is i magen, fortsätt att fokucera på dig och ditt (finns alltid saker i samvetet att rensa upp, någon att be om ursäkt till, en uppgift som väntar på att bli gjord eller ett barn som sitter på sitt rum och som behöver en kram eller kanske bara få höra att dom är älskade). Har jag inte allt precis klart i min livssituation, är jag inte helt ren i samvetet, har jag ingen ånger kvar att tampas med - ja då kan jag hoppa upp på en hög vit häst och sätta mig likt en gud och döma andra. Annars så är det upp till mig att rensa ut hos mitt eget innan jag tar på mig ansvaret att må dåligt och kräkas ut över andra människors kamp.

Val gör vi hela dagarna, små och stora. När jag känner att min "dömande sida" börjar ge sig till känna, så har jag en uppgift att sätta stop för den fort. När jag inte vet, så vet jag inte. Punkt! Vill jag veta om, vill jag veta mer så har jag också en skyldighet, ett ansvar, att gå in i an annan människas situation med ödmjukhet och med medvetenhet om att jag är bara en "micro-liten-prick" i sammanhanget och ska hålla mig på min plats.

Det är inte enkelt, och det ska nog inte heller vara enkelt. Och man gör fel och misstag och kanske får börja om - om och om igen, och då är det så. Då får man försöka minnas att man är en del av något större, där det är många med mig som kämpar i motgång. Stanna upp, samla energi, andas och senare på det igen. För, det värsta av allt är väl att finna sig själv vara en del av det likgiltiga. Vara en som inte ens försöker. Vara så inrutad i sin egna bubbla att man inte ens kommit till rätta med att JAG HAR ETT ansvar. JAG kan göra skillnad, jag kan om jag BARA VILL! Jag är inte satt på jorden för att bara bry mig om att det flyter på här hos mig, att jag är en som vaknar i rena lakan, att jag har mat i kylen och en tv att titta på, att jag, jag, jag.....

Det tror jag - om något - kommer bita dig i svansen en dag, när du står där och blir summerad efter dina handlingar.